Byns historia

Brattbäcken fanns enligt Hülphers till, när kapellet byggdes, och hade då redan 2 åboar. Denna uppgift är dock mycket tvivelaktig. Åtminstone beviljades inte nybyggesrättigheter förrän år 1765, då K. Bfh. lämnade tillstånd, den 18/4, till nybyggaren Olof Andersson, att på kronoallmänningen uppta nybygget Brattbäcken ”till 6 sel. projekterad skatt under frihet tom 1789”. Om denne, byns grundläggare, är inget mer känt.

I 1774 års Jordebok är antecknat om Brattbäcken ”bergas af Jon Jonsson i Tåsjön”. Enligt Nensén var förste åbo Erik Svensson från Vängel i Fjällsjö, enligt Fale Burman (som måste fått felaktig uppgift även rörande byns anläggning, vilket enligt honom skulle skett år 1784) var förste åbo här ”Ioh. Abrahamsson, olycklig konstnär”. Sannolikt har denne man, om vilken förövrigt inga underrättelser bevarats av sägnen, någon tid bott i Brattbäcken; därav misstaget.

I den tidigaste husförhörsboken (1774) står här skriven som åbo Pehr Svensson, f.1743, måhända identisk med Nenséns Erik Svensson. Hans hustru Karin Larsdotter, f. 1753, sägs ha varit en ”rifvandes käring” och ett ”skarpt hufvud”. Hon var mannen duktig hjälp att upparbeta nybygget, så att de snart kunde föda 20 kor på det, och när hon blev änka så skattelöste hon det 10/7 1786.

Detta hemman, sålunda det äldsta i byn, är det som ägts av Janne Wikström. Där har stått en stuga, som när Gamla Tåsjö skrevs användes som lada och som enligt sägnen uppförts av ”Per Svens Karin” då hon blev änka. Den är 7 alnar i fyrkant, 7 fot till takbandet, spiseln har gått fram på halva väggen och taket har varit brutet i 3 ”skift”;  man hade inte mycket svängrum i bostäderna på den tiden…

”Chartaae Beskriftning”, som upprättades 12/9 1785 av Stagnell, finns ännu i byn. Av denna beskrivning inhämtas, att åkern, som bestod av 7 tegar, alla med sina särskilda namn; Västeråkern, Storåkern, Backtegen, Tegen framom gården, Hamplandet, Nästegen och Badstutegen, omfattade tillhopa 3 tld 7 kappl., som avgastade ”högst det andra och tredje kornet”. byn sägs vara ”den frostlandaste i socken”. ”Äng och höbohl” utgjordes utom någon svedje- och åkerslätt, av följande ”utslåtter”: Brattbäckslåtten, Björkmyran, Kjällmyran, Hindricksmyran, Hundviks-Floen, Tåskbäckslåtten, Norra Karbäckslåtten och Södra Karbäckslåtten, vilka tillsammans lämnade 6¾ parmar ”jägal och hästhö” samt 8½ p. starr och ”hära”. ”Med förenämnda foder samt tilhielp av  Skaf- oc Löftäckt underhålles en häst och 7 stycken kor jämte ungnöt, Getter och Får.

Att nybyggda naturtillgångar inte överskattades av förrättningsmannen kan man förstå bl.a. av att fisket sägs vara ”mindre lönande” och att ”Fogel- och djurfänge lönar icke”, även om byn säkerligen i dessa hänseenden var en av de lyckligaste lottade i den i dessa hänseenden så givande trakten.

År 1812 bytte sig bröderna Anders Jönsson Wikström och Johannes W. hit som bönder, den förre från Skansnäset, den senare från Rotnäset, och blev ägare av var sin hälft i byn, 3 sel. vardera. den förre gav ¼ tunna korn i vederlag vid bytet, en dyr vara det året, som var ett stort svagår. Våren var så sen att de körde flyttlassen efter sjön de sista dagarna i maj. Till sommarföda hade Anders för sin familj ett pund korn över, då de sått; varje lördagskväll ”drogos” några handfyllor därav på handkvarnen för att blandas med med barkmjölet till gröt, det var helgdagsrätt!

Johannes hade fått faderns, ”rustmästarens” äventyrslust i blodet och gav sig ut till sjöss, därunder han flera gånger ”passerade linien”. Hemkommen tog han gifte från Resele och farshemmanet i Rotnäset, därifrån bytte han sig till Brattbäcken.

Byns namn är taget från den norr och väster om densamma framlöpande bäcken. Brattbäcken. Det betyder den branta bäcken, vilken benämning givits bäcken på grund av de höga fall den gör på flera ställen i den urgröpta skiffergrunden. Det mest bekanta stupet är det s.k. Tvärfallet.

(Texten hämtad från Gamla Tåsjö av Erik Sjödin)